Dagen har kommit då jag och Aithon går skilda vägar. Tårarna strömmar ner för kinderna när jag skriver det här, klockan sju på morgonen. Som ni vet så flyttade jag hem för några veckor sedan med ett beslut om att pensionera Aithon. Dock har jag ingen möjlighet att ha kvar honom där jag står nu för jag tycker att det är för små hagar och för dålig hästhållning för att sätta en pensionerad häst på - även om det är bra när man tränar och håller igång sin häst. Vi har haft lite olika alternativ och välja mellan och nu har vi kommit fram till ett beslut. Då Aithon inte håller för ridning längre så kommer han få flytta till min morbrors gård i Skåne. Där kommer han få gå i stora gräshagar med flera hästar, något han nog inte gjort sedan han var unghäst, och bara få vara häst. Han kommer inte ridas mer förutom när mina småkusiner som är i tioårsåldern kommer skritta ut på honom.

 

Egoistisk som man är så vill jag inget hellre än att ha kvar Aithon i stallet fem minuter från mitt hus, men som djurägare har man ju ett ansvar och jag vet att han kommer få det toppenbra hos min morbror på hans fina gård. Jag har verkligen tur som inte behöver sälja eller lämna bort Aithon till någon jag inte känner, men smärtan över att inte ha sin allra bästa vän och största trygghet i livet nära gör också ont. Det här är avslutet på min och Aithons resa tillsammans.

 

... Och vilken resa. Vad tacksam jag är, så otroligt, otroligt tacksam. Ridmässigt har Aithon lärt mig allt. Jag hade bara ridit ponny innan jag köpte Aithon och det är ett stort steg att 1) rida storhäst, och sedan 2) lära sig Young Rider-rörelserna. Jag som hade haft ett uppehåll på två år från hästarna (nästan) hade mycket att lära. Tillsammans med Aithon har jag fått uppleva saker som jag bara kunde drömma om; Falsterbotävlingarna, SM, Odense CDIY och mycket mycket mer. Visste ni att jag faktiskt har slagit Jan Brink med Aithon? ;-) 

 

Nåväl, ridmässigt har de här två åren varit fantastiska. Inte bara det, Aithon kom in i mitt liv när jag behövde en trygghet som mest. Jag minns knappt hur ridpassen såg ut i början för det enda jag kommer ihåg är hur Aithon var min stora, trygga nallebjörn som fick all saknad och all sorg att försvinna för några timmar varje dag. Aithon har varit min största trygghet i livet i två år, och förmodligen under dom åren som har varit mest turbulent och traumatiska i hela mitt liv. Jag tror inte att jag hade stått där jag är idag om det inte hade varit för min fantastiska häst.

 

Nu ser jag knappt på grund av alla tårar. Nu ska jag åka en sista gång upp till min finaste häst, rykta honom extra noga och pussa oändligt många pussar på honom. Säga hur otroligt mycket jag älskar honom och tacka för den här tiden. Tack, älskling. Jag kommer aldrig att glömma dig.