Ebba Deijenberg - june 2014

Banar en ny väg

Går in i en ny satsning. Förbereder mig mentalt. Jobbar med min fysiska styrka och smidighet. Går och lägger mig med tankar av tacksamhet och vaknar med ett enormt leende och en vilja av stål. Varje dag kämpar jag för att bli den bästa versionen av mig själv, för det är det som allt handlar om in the end, right?
 
Hur gör man för att bli den bästa versionen av sig själv? Jag tror att det stavas medvetenhet. Att man är medveten om vart man vill. Vad ens "slutprodukt" blir. Att man vill det så mycket så att allt annat bleknar i jämförelse. Sedan måste man veta vad som krävs för att man ska nå sitt mål. Analysera. Sätta sig ner och gå igenom. Fundera över vad man kan göra själv och vad man behöver hjälp med. Jag är en fena på att hitta folk som jag kan få hjälp av när jag vill genomföra något. Ibland räcker det att bara bläddra igenom sin kontaktbok på mobilen. Det sista man måste göra är att göra en plan. När man vet vad man vill göra, och vad som måste göras, måste man bestämma sig för hur man ska göra det. Hur lång tid ska det ta? Hur mycket energi ska jag lägga på mitt mål varje dag? 
 
När man är mitt uppe i sin satsning får man inte glömma bort att njuta av resan. Det är ju ändå, trots allt, resan dit som är det viktiga. Slitet varje dag. Att kunna ta sig upp när man inte vill eller orkar. När man kör ändå fastän det känns som att man är ensammast i världen. När man gasar sig ur en motgång eller en svacka. När man behåller sin ödmjukhet till livet då man inser att det är skört. När man inser att man har åstadkommit något som tidigare bara var en dröm. När man är påväg någonstans. När man gör något vettigt för sig själv och för sitt liv. 
 
Min nya satsning är hemlig ett tag till men åh, vad ni kommer få följa med mig. Just nu är jag noga med min kost och träning och försöker ladda mentalt. Gå in i en fokusbubbla då jag vet att det här kommer kräva mer än något annat har gjort av mig, men som också kommer bli väldigt roligt och ett startskott för en ny era i mitt liv. Vad satsar ni på just nu? Vad drömmer ni om? 
 
 Jag är så redo för det här. Jag ska göra allt för att bli den bästa versionen av mig själv. Det hisnar i magen och kroppen är fylld av fjärilar. Nu tar jag mitt första steg ut i mitt vuxna liv!
 

Dagens gymträning

Åh, var SÅ jäkla duktig idag! Riktigt stolt över mig själv. 
 
Som jag skrev imorse så stod marklyft på dagens gym-agenda. Jag har en svag ländrygg och därför vill jag lägga extra mycket fokus på det just nu, tillsammans med mycket övrig bålstyrka och lite axel-övningar. Dagens pass blev väldigt effektivt (tränade klart på ca 40 minuter, ingen vila här inte!) och jag var fortfarande anfådd när jag kom hem... Frågan är om man har tränat hårt då eller bara är riktigt otränad, haha!
 
Hursomhelst, såhär körde jag idag:
 
Uppvärmning på trappmaskin, 10 minuter
10x7 marklyft (Alltså förstår ni. 70 jäkla stycken marklyft. Ville dö redan innan jag hade börjat, haha)
3x8 per ben, benspark
3x10 Superman (länd-stabiliterare!)
Sidohopp 20 stycken
Kort stretching
Promenad från gymmet hem, tog ca 20 minuter
 
Väntar in en hejdundrandes träningsvärk! 
 
 

Efter mycket funderingar

Ni kanske läste mitt inlägg om att inte räcka till som jag skrev för några dagar sedan efter den mentala föreläsningen med Nina Fox Stark. Jag funderade över hur man skulle kunna koppla bort den press som kommer vid exempelvis laguttagningar, något jag själv upplevt. Detta var lite nytt för mig för jag har aldrig någonsin känt "press" (gillar inte ordet, men det är väl det enda som passar in i sammanhanget) någon annan gång, varken på ponny eller året innan med Aithon.
 
Efter en hel del funderande har jag kommit fram till att det är mitt mentala som ställer till det lite för mig (nähä?). Som några av er kanske vet så gick min pappa bort väldigt traumatiskt i augusti 2012. Jag fick hem Aithon några månader senare som blev en räddning för mig. Att kunna fly till stallet när sorgen, ilskan och alla känslor blev för mycket blev som en ventil och jag tror ärligt talat, att utan hästarna och speciellt Aithon, så hade inte det här gått.  Förra året red jag Aithon, min första storhäst någonsin och efter ett uppehåll från hästarna på 1,5 år. Allting gick väldigt bra och mina förväntningar överträffades rejält. Jag kommer ihåg att det var en ständig berg- och dalbana, för jag var väldigt ledsen emellan starterna, tävlingarna och träningarna, och sedan blev jag ju såklart gladare när det gick bra resultatmässigt. 
 
När jag inför det här året satte upp en dröm och ett mål så behövde jag kämpa, mycket. Jag visste att det innebar extremt hårt slit, mer slit än vad jag någonsin har lagt ner någon gång innan. Jag gjorde upp planer, träningsscheman och tävlingsplaneringar och allt såg bra ut. Det enda som jag glömde att ta med i mitt planerande var min sorg. Det är ju såklart inget man kan räkna med för den sorgen kommer ju och går som den vill, men... Det är svårt att kunna prestera på topp mentalt när man inte är på topp mentalt. Det går liksom inte att låtsas. 
 
Att tävla och träna betyder så mycket för mig och jag höll extra hårt i det efter min pappas bortgång. Det var ju "mitt" ställe där jag kunde få lugn och ro och känna glädje. Att kombinera det med ett högt mål och omedvetet lägga egen press på sig själv gick inte ihop, och jag tror att det var därför som jag helt plötsligt blev nervös och funderade på annat, istället för att bara köra mitt race som jag alltid gjort förut. Denna sorg gjorde ju sig såklart inte bara påmind i stallet och vid tävlingssammanhang, utan i andra "presterarsammanhang", så som skola, jobb osv. 
 
Vad jag ville komma fram med den här långa, och väldigt personliga texten, är att ibland kommer livet i mellan. Man kan inte räkna med allt och man kan inte påverka precis allt. Jag är såklart jätteledsen över att det inte blev något SM, NM eller EM för mig och Aithon i år - men det är en nyttig väckarklocka som varnar om att man måste ha ro i sitt sinne för att kunna nå sin presterartopp. Man måste må bra, helt enkelt. Därför, kära läsare, skulle jag vilja be er om en sak. Ta en funderare på hur ni mår. Presterar ni inte som ni vill, är ni nervösa när ni ska tävla eller är det bara något som gör er oroliga? Vet ni varför? Vet man varför så vet man iallafall det, då kan man jobba därifrån. Kan ni inte dela med er av lite såna här filosofiska/psykologiska tankar i kommentarfältet? Hade varit roligt, och nyttigt, att läsa. 
 
I Falsterbo hamnade jag förra året "utan att ha koll". Jag hade inte planerat något, var oförberedd på tävlingar men hade noll press på mig själv. Jag tillät mig att vara ledsen och glad, men förväntade mig inte att det skulle gå bra på tävlingar eller träningar. Då gick det som bäst.