Rubriken avslöjar vad jag har gått och funderat på under dagen. Vad skiljer egentligen en duktig ryttare från en medioker ryttare? Är det talang? Är det den som har tränat mest? Den som har suttit på flest hästar?

 

När jag tänker på själva orden "duktig ryttare" ploppar namn som Marina Mattsson, Tinne Vilhelmson, Cathrine Dufour och Patrik Kittel upp. Ryttare som har funnits med i gemet länge - på olika hästar. Självklart kan alla ha en "one hit wonder" med en häst, men att gång på gång kunna visa att man kan ta upp en häst i toppen tyder inte bara på talang utan också hårt arbete. Att visa att man kan visa såväl en fyraåring så som en färdig Grand Prixhäst tyder på erfarenhet och med det kommer ju också en massa kunskap - också ett kriterier för att bli kallad en duktig ryttare. 

 

Något jag också tittar på är hur hästarna mår. Det låter kanske inte så konstigt, men jag tänker på Tinne till exempel. Hur många år har inte hon och Don Auriello varit ett team? Hur många tävlingar har de inte presterat på? Tinne och Lövsta's team har uppenbarligen ett framgångsrikt koncept när det kommer till att hålla sina hästar friska, fräscha och fina i kroppen. Jag blir inte lika imponerad av de ekipagen som rider på 78% en tävling men som sedan inte kommer till start på några månader. Visst, man kanske sitter hemma och tränar, men är man tävlingsryttare så finns det oftast en anledning till att man inte startar på ett tag - ofta sitter det i att hästen inte är redo. 

 

Det som allra mest kännetecknar en riktigt duktig ryttare, enligt min mening då, är att kunna anpassa sig till alla sorters hästar. Idag när jag sitter upp på en ny häst känner jag att jag har en ganska bred verktygslåda för hur jag ska rida hästen, men det är liksom ett system som jag har lärt mig, "by the book". När jag ser mina tränare sitta upp, på vilken häst som helst, så har de kanske 10 olika system och 10 gånger så stor verktygslåda som jag har. Hur får man en större verktygslåda då? Jo, genom att rida fler hästar såklart - och genom att inte fega ur när det känns som att man inte klarar av hästen. Ronny som jag rider nu är väldigt olik Aithon, men jag lär mig fruktansvärt mycket på varje ridpass. 

 

Skulle jag beskriva mig själv som ryttare skulle jag nog säga att jag är en talangfull ungdomsryttare som har varit framgångsrik med två hästar. Att jag har ett enormt sug efter att få lära mig mer och att jag kan ta vara på den kunskapen jag får, men att beskriva mig själv som en riktigt duktig ryttare... Inte än. Jag känner mig fortfarande ibland osäker när jag sitter upp på en ny häst, men det är ju det som är så härligt också på ett sätt - att du kan alltid lära dig mer! 

 

Med denna text skriven skulle jag också vilja på att skriva ett litet tack till "mina" hästägare som låter mig rida deras hästar. Lena From och Susanne & Emelie Jaking - ni är guld värda och jag är så himla glad över att jag får lära mig dressyrkonsten på olika sätt och bredda min kunskap tack vare er. ♥